Igår firade Spanien sin nationaldag.
Spanien har valt den 12 oktober som sin nationaldag för att det var då Christopher Columbus upptäckte Amerika (1492).
Dagen ska påminna om Spaniens stora, gemensamma arv med dagens amerikanska länder, som utgjorde det spanska imperiet. Den första globala makten i världshistorien. En symbolisk dag för Spaniens utomeuropeiska inflytande. Enligt spanjorerna, alltså.
Jag vet inte om landets blodiga kolonisering av främmande territorier är så mycket att skryta med.
Dessutom var Columbus inte ens spanjor (även om han just då jobbade åt Spaniens drottning).
Fast det är väl ingen som tänker på sådant längre.
Nationalism
Jag antar att nationaldagar handlar om att människor ska känna sig stolta över sitt land. Nationalism, alltså.
Men nationalism har väl blivit lite knepigt, har det inte?
Det finns förstås ”positiva” inslag om man tänker på idrott, musikikoner, skådespelare, litteratur och liknande. Ibland även landets ärorika historia (fast vi svenskar vill väl inte alltid bli påminda om vikingar och andra plundringståg i Europa).
Fast numera förknippar jag nationalism mest med negativa saker, såsom invandrarfientlighet, rasism och religionsförtryck. Extremhögern har liksom lagt beslag på ”nationalismen”. En exkluderande sådan. Det är tråkigt.
Hur stark nationalismen är i Spanien har jag ingen aning om. Men något firande märker vi egentligen inte av.
Inga spanska flaggor någonstans.
I USA var det likadant. Både i Texas och Florida. Där tog vi saken i egna händer.
Kanske får vi göra likadant här. Nästa år, alltså.
Jag gissar att vi hade sluppit om vi bott i Norge.